När vardagen börjar smyga sig på ser man till att skaffa sig oregelbunda rutiner istället. Satt uppe halva natten igår (var rastlös och kunde inte somna, hade inte föreläsning tidigt på morgonen heller så det var ingen fara). Smög omkring så tyst som jag kunde i korridorerna här men det visade sig sedan att halva huset suttit vaket...! Men nästan alla andra har dator på rummet så de behöver inte hänga runt i de allmänna utrymmena. Men jag tror att jag kommer att göra det ändå, det är ju rätt segt att sitta och kura på kammaren hela dagarna.
I alla fall så var jag ganska trött. Man-Man, en kinesisk tjej som jag alltid springer på i köket och har kommit att prata med en del kläckte den underbara kommentaren "why don`t you have a snap" när jag förklarade att jag var trött. Det bästa var att jag inte alls fattade och hon fick gestikulera (och snarkade jättefint!) tills jag insåg vad hon menade med snap. Det kommer för alltid heta snap för mig nu. Jag vet inte om jag nämnde det men jag betalade hela min hyra fram till i Mars nästa år. Det var en enorm summa i yen kan jag tala om och jag fick göa två uttag via bankomaten eftersom jag lade till en nolla för lite när jag skrev in beloppet. Men på nåt vis känns det lite betryggande att jag har någon slags inre spärr mot att ta ut så mycket från mitt konto...
***
Det har redan utkristalliserat sig lite olika vanor här i huset. T.ex i tredje våningens kök (de andra vet jag inte så mycket om, jag bor ju på trean). Först pa eftermiddagen vid 5 eller så brukar Emily äta middag och jag någon slags mellanmål, frukt eller mat. Vi brukar bli avlösta av asiaterna som lagar mängder med mat och pratar högt och lågt med varandra runt 6-7-tiden (då flyr man fältet litet faktiskt, man blir så mycket ivägen om man sittar kvar och kollar på vad de gör, tyvärr). Några timmar senare, runt 9-10 tar sydeuropeerna köket.
Emellan allt detta kommer vi som vill ha vatten till vattenkokaren på rummet, vill skära till ett mellanmål eller föbereda för något större.
Jag börjar lite förstå dem som köper alla sina måltider färdiga men ännu lockar det inte 100%-igt. Det är ändå ganska snarlika rätter hela tiden om man alltid köper ute. Mycket friterat också. Påminner ofta om de rätter som erbjuds i skolmatsalen. En dag plockade jag mat från plockbordet, tallriken vägs vid kassan så man har inte riktigt koll på hur mycket det blir. Jag kände mig så åpen, jag hade plockat på mig mat för över 400 yen, det brukar jag aldrig göra annars. Det kändes som om det varlite i överkant men sedan började jag räkna på vad det var i svenska pengar och fick lov att fnissa lite för mig själv. Min mat (och det var ordentligt) kostade runt 25 kronor! Det skulle vara helt omöjligt att få så vällagad mat i den mängden. Japan har redan börjat influera mitt vardagliga tänkande verkar det som.
Yoshi sa att japaner är väldigt prismedvetna, varenda yen är viktig för dem. Det är alltså däför de fortfarande har kvar mynt av den där pyttelilla valören, själv blir jag lite smått knapp på dem men betalar snällt med så jämna pengar som möjligt för att slippa översvämmning.
Yoshi sa lite andra roliga saker om Japan också. Han har ju fastnat för Sverige så han kläcker ur sig lite bittra saker om sitt land men det är ganska roligt. Han sade bland annat att japaner är ett folk som älskar att "stå ut". Stå ut som i härda ut alltså. Svaret kom på frågan om varfö det var så trångt på tågen och varför folk kunde acceptera det, jag vet att vi i Sverige aldrig skulle stå ut med en sådan trängsel till vardags. Sada, buddyn som jag skrivit om tidigare, lada samma kommentar om japaner angående att det var outhärdligt trångt i matsalen vid lunchrusningen.
Undrar om det kanske ligger någon slags sanning i det eller om det bara är ord från japaner som hellre vill vara i andra länder än Japan.
torsdag, oktober 05, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jo, dom där japanska skruvbrickorna utan hål....dom begrep jag mig aldrig på....
Skicka en kommentar