Sakurasäsongen är över! Under två veckor har Kyotos gator, parker och så gott som alla platser som har möjlighet för minsta lilla träd att växa, fyllts av körsbärsträdens marshmallowaktiga; tyngdlösa, rosavita, puffiga blomsterklasar. I alla parker med anseende har det bretts ut presseningar på marken och man har samlats med sina vänner, sina grannar, sina kolleger eller vilken annan grupp som man möjligtvis skulle kunna tänka sig att samlas med för att beskåda sakuran samt intaga medhavd picknickmat och dricka.
Skillnaden mellan körsbärsblom hemma och i Japan är att blommorna här slår ut innan det kommer några som helst blad. Blommorna växer också väldigt tätt och fyller upp grenarna ordentligt. Som stora puderpuffar. Den andra stora skillnaden är att de verkligen finns överallt. Man går runt ett gathörn där man gått hundratals gånger förut men helt plötsligt måste man stanna och dra efter andan för ens vanliga gata är full av dessa underbara skira blommor som man aldrig hade kunnat föreställa sig.
Jag gick till Hirozawa-ike, min lilla sjö jag brukar promenera till och lyckades fota sakura i solnedgången. Bilderna är söta men det är ingenting emot hur det var att vara där. Det var en ganska blåsig dag men det var varma vindar som hade med sig lukten av luften som alltid kommer att vara mest förknippad med Japan för mig. Det är lukten som slog emot oss när vi kom av tåget första gången i Japan i 30-gradig hetta och luftfuktighet jämställt med mammas växthus i mitten av juli. Lukt eller fukt jag vet inte riktigt förresten. I vilket fall så påminner den mig om hur mycket jag älskar Japan, på samma sätt som det gör att gå förbi ett café där man satt och var alldeles nyförälskad med en pojkvän någon gång i tiden.
Så vidare med skollivet då. Har precis avslutat min första vecka som seiki-student. 3 lektioner i veckan har jag japanska. Enligt lärarnas utsago skall där övas på att ta anteckningar på föreläsningar på japanka och liknande, alltså en slags stöd för att klara av de vanliga lektionerna på japanska. Utöver det har jag satt upp mig för 2 kurser som ges på engelska, Welfare in Asia samt Japanese Society, två klasser som verkar kunna bli intressanta. Resterande klasser är på JAPANSKA då alltså! Jag har satt upp mig för en kurs i genusvetenskap, en om media och det moderna samhället, någonting som kanske kan översättas med konstvetenskap. Det finns klasser riktade till utländska studenter men som hålls helt på vanlig föreläsningsnivå på japanskan, jag tar undervisningsteknik för japanska, japansk lingvistik (aktigt, väldigt fri med översättningarna här) samt Japans historia.
Och sen har jag satt upp mig på en kurs helt och hållet för nöjet, faktum är att jag betalar för att ta den. Det är en kurs i ikebana, japanskt blomsterarrangemang.
För att ytterligare tala om nöjen har jag också lyckats hitta en サークル (skolarrangerad klubb för studenter) som är en kör! Å vad jag har saknat att sjunga med andra människor! Det är minst 4-stämmigt och runt 50-talet deltagare, alldeles, alldeles underbart :D Kören övar 3 gånger i veckan fast inte alla gånger på mitt kampus så jag hinner inte med att gå på alla. Folk är jättetrevliga och öppna som extra grädde på moset. Det är jättekul att vara ensam från alla andra utbytisar och allt engelsktalande som någonsin skulle kunna finnas. Här är det bara japanska som gäller och det funkar!! Jag fattar körinstruktionerna, jag kan hänga med i småpratet runtomkring jag klarar verkligen av att vara en del av den här gruppen! Det är så spännande! Naturligtvis får de förklara vissa ord för mig ibland men det känns ändå som att allting flyter på bra, oftast fattar jag ändå av kontext vad för slags ord de antagligen sade.
Det har också hunnits med att vara helg och Satine och jag har hittat på en nya lek när man går omkring på Kyotos gator om kvällarna. Vi kallar det ホストハラ (hosuto-hara). Det går ut på att prata gratis med hosto-killar som står i gathörnen och väntar på kunder (jag antar att det är dags att förklara det här systemet någon dag...! Att vara en hosuto (host) handlar alltså inte om prostitution av kropp men väl omtanke och intresse. Snygga och eller trevliga killar kan som yrke medan de är unga jobba som en slags personlig underhållare för flickor med för mycket pengar. Som en ställföreträdande pojkvän att gå ut med. Killarnas jobb är att vara trevliga, söta och helt fokuserade på sin kund. De får betalt per timme och/eller per glas/flaska såld sprit. Priserna för vanlig alkohol är satta till fantasihöga summor och det är tydligen lätt att bli runinerad på såna här ställen. Det får räcka med förklaring för nu tror jag.) Nåväl, "-ハラ"-delen av vår lek är att man måste chocka dem på något sätt. Vi gick ut lätt och chockade dem genom att vara utlänningar och prata med dem på japanska (lätta poäng, 99% av alla japaner BLIR verkligen chockade av japanskt tilltal och därefter en uppföljande konversation på deras modersmål).
Nästa gång får vi höja ribban.
