lördag, april 21, 2007

vänner ?

Det svåra med att komma ny till ett okänt ställe, må så vara en ny skola, en ny stad eller en y världsdel, är att man måste börja helt från början med allt.

När jag flyttade till Skåne och pluggade i Lund tyckte jag att det första året var jättesegt, det var svårt att komma igång och skaffa kompisar och långt att pendla från Landskrona varje dag. Men man började ju ändå på sitt personliga nätverk redan då och flera av mina närmaste kompisar lärde jag känna under den här tiden. Andra året gick så mycket smidigare, man lärde känna vänners vänner och det kom in nytt folk i ens befintliga kretsar automatiskt. Det tredje året hade det eskalerat till att så fort man pratade ordentligt med någon så kände de någon annan som man själv visste vem det var.

För att fortsätta den här historien så måste jag ju knyta ihop det med Japan (som ju är anledningen till att den här bloggen skrivs öht). När man kom hit kände man ingen i Kyoto, ingen av de andra utbytisarna och kände bara till stadens geografi i väldigt vaga drag. Lära sig hitta det gör man ju efter ett tag och kartor finns ju så det är mest spännande. I boendet fanns det också fullt med andra människor i precis samma situation som en själv så bland dem var det väldigt lätt att få vänner att hitta på saker med.

Fast det är väldigt dubbelt att hänga med utbytisar. Å ena sidan har man mycket gemensamt och det är lätt att prata eftersom alla i princip pratar engelska. Å andra sidan finns det grupper som inte har någon kontakt med japansk kultur eller japaner alls förutom på japansklektionerna. Med andra ord måste man se till att inte ge sig i lag med utbytisarna för mycket, då missar man ju hela grejjen med att vara i Japan!

Så vad har man för val då? Ja man gör ju så klart vad man kan (och har man turen att ha en utbytis-kompis som pratar ungefär lika mycket japanska som en själv och dessutom är intresserad av japansk kultur och att skaffa japanska vänner är det väl en smal sak. Äta kakan och ha den kvar är alltid toppen så klart).

Att skaffa japanska vänner är mycket lättsvårt.

Lätt om man bara vill ha folk som man kan kalla vänner.

Svårt om man vill stå dem riktigt nära och att de skall gilla dig som person och inte din coolhetsfaktor som exotiskt utställningsobjekt ehumm jag menar utbytesstudent.

Om man bara gör sig tillgänglig för folk så att de kan prata med en, säg via forum på internet, engelsk konversationsträff eller en klubb för internationellt utbyte, kommer du fram i drösvis och ber en berätta om sitt land så att de kan sucka och säga "jag har alltid velat åka dit!!" och "snälla du MÅSTE lära mig svenska/engelska sen" osv. Det är så uppenbart att de bara säger det för att vara trevliga men det klingar så falskt när man hört det 10 gånger innan redan för dagen.

Än läskigare kan det dock bli. Om man går med på att göra något slags utbyte. Engelska-japanska eller svenska-japanska och man faktiskt träffas för att plugga tillsammans. Och man känner att personkemin inte riktigt funkar, fast de håller fast vid en helt desperat för att man är den enda personen som de har att lära från. Man liksom låtsas vara vänner och sitter där och äter sin lunch tillsammans men allting smakar grus för man vill bara åka hem från den jobbiga situationen.

Fast det kanske ligger på mig. Jag blir ganska stressad när folk säger att de gillar Sverige "ehhh, jahaaa, ehum, alltså, jaa tack!" säger jag. Sen när de tittar så där uppfodrande på mig, som om de väntar på att jag ska förklara hur fantastiskt Sverige är och att de verkligen BORDE åka dit så känner jag smaken av grus igen. Jag vill inte vara i Sverige, om jag inte kunde skiljas från Sverige skulle jag väl inte tusan fara iväg på ett års utbyte!! En landsflykting måste väl inte bli en representant och inkastare? Räcker det inte med att jag är en levande reklampelare för Sverige eller??

Min bästa grej i de här lägena är att börja skämta, "såå du gillar Sverige?! Och jag gillar Japan, kan vi inte byta nationalitet med varandra!".

Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att undvika folk som söker upp ens sällskap bara för ens nationalitet. Det gör mig inget om folk säger att de vill lära känna utlänningar, bara de vill bli ens vän och lära känna en som person men att samla på utändska vänner...

Så nu undrar man hur mycket man hinner med på 1 år på ett nytt ställe. Hur skulle det vara om man hade 3 år på sig. Hur snabbt växer ens nätverk i ett främmande land jämfört med hemma?

PS nu har jag fixat så att länkarna funkar så gå och kolla upp de fina grejerna jag har samlat ihop för er!!

1 kommentar:

Kalle sa...

Tjo!

Jag ska dra till Japan nästa år, hittade din blogg för ett tag sedan och har lyssnat men inte sagt nåt än. Så nu vet du vem jag är, eller nåt.

Jag känner igen mycket av det du säger i oss svenskar i största allmänhet. När folk säger att dom vill dra till Sverige undrar man om nån lurat i dom nånting som inte stämmer, för Sverige har ju ingenting, typ. Fast det är iaf känt för att ha många blonda blåögda tjejer (vilket nog stämmer i jämförelse, skulle jag tro), och vi är väldigt jämställda och vårt sociala nätverk är välkänt... så det finns lite grann, men någon turist-destination är det definitivt inte. :)

En annan sak som jag alltid tänkt (jag har inte varit i Japan men jag har umgåtts mycket med japaner och har f.t. japansk flickvän) är att svenskar och japaner är otroligt lika. För en tid sedan hade DN en artikelserie om just hur svårt det är att bli kompis med svenskar för en utlänning. Vi blir (oftast) mer än gärna vänner med folk, oavsett var de kommer ifrån, men när man försöker gå mer på djupet så tar det stopp av nån anledning, och jag tror det stämmer väl med hur japaner är funtade också. Inte så bra alla gånger, men det tror jag iaf.

-Kalle.